ibland önskar jag att jag vore mer framåt. iallafall när det gäller killar. jag är alldeles för tillbaka dragen. kanske för att jag inte har världens bästa självförtroende eller för att jag är så rädd. fast varför vet jag inte. jag är bara rädd att det ska bli som det alltid blir. alla jävla känslor, varför är dom så lätta att känna ? men jag är inte den personen som hänger på killar, smsar dom stup i kvarten, ringer och kollar hur allt är eller pratar på som en galning. jag vill inte vara för på, jag vill inte vara jobbig, jag är rädd att misstolkas. fast ibland undrar jag om inte det är bättre att vara för på, för när man väl inte är framåt och visar vad man vill så förstörs allt. och jag menar inte att det alltid är killens jobb att visa vad han känner och ta första initativen och så vidare. för det gör jag också, när jag väl vet att jag vill försöka & vill. men jag kanske inte är den bästa på att visa det. fast när jag väl inte visar det lika mycket som jag vill så är det mitt fel att det går åt fel håll. vilket det gjort dom senaste gångerna. sen har jag ångrat, ångrat allt. att jag inte var mer framåt, prata mer och visade mer.

ibland önskar jag bara att jag var känslokall, inte kunde få känslor för personer.
för känslorna är så jävla jobbiga att få bort & dessvärre när man träffar personen.